Min ängel fick vingar.

Ser att det fortfarande är en del som kikar in här, kommentarer trillar fortfarande in – och för att slippa svara på frågan hur det går för Segra, så skriver jag ett sista inlägg.

Den 31 augusti, efter 8 timmar på Bagarmossen fick Segra sluta sina ögon, pusta ut en sista gång och flyga iväg.

Hon blev aldrig bättre, bara sämre och sämre, klådan var under hyfsad kontroll – men långt ifrån bra, men magen sa upp sig helt och det började märkas att hon inte mådde bra.
Natten till den 30 augusti och natten till den 31 augusti fick Segra som anfall. Första anfallet varade i ca 4 min, allt från skuldrorna och uppåt skakade.
Natten därpå hände det igen, men kraftigare, längre och fler gånger under natten.
Efter samtal med olika veterinärer åkte vi in, och jag visste väl någonstans i bakhuvudet hur det skulle sluta – det var inte främmande och kom aldrig som en chock. Jag hade hunnit förbereda mig ett ganska bra tag på att jag skulle vara otroligt lyckligt lottad om Segra fick träffa vår son som föds i december.. Men så lyckligt lottad var jag inte.

Efter massa blodprover och undersökningar stod vi med två ”diagnoser”. Epilepsi och/eller en shunt i levern.
Efter lite tårar och prat med veterinärer så var det dags att säga dom där orden som ingen vill säga; Vi sätter stop här. Vi avslutar nu, hon får somna.

Det gick lugnt och fridfullt till trots att vi kommit in akut, sköterskan och veterinären var otroligt trevliga och omtänksamma och påminde mig hela tiden om att jag tog rätt beslut. Att fortsätta hade enbart varit för min egen skull, för Segras kropp hade redan satt stop och sagt upp sig.

Det går inte en dag utan att jag saknar henne så det gör ont, att sakta men säkert plocka bort den ena saken efter den andra. Att lägenheten sakta men säkert går från en enda stor Schäfertuss till att faktiskt kunna vara städad i flera dagar utan att det kryper fram nya Schäferstrån.
Det gör ont, fruktansvärt ont. Men en tröst är att hon slipper ha ont, hon slipper klia, hon slipper luras i 4 olika tabletter varje dag för att klara av en vanlig dag och hon slipper den konstanta känslan av att aldrig må helt bra.

Min ängel i det blå, älskade lilla fjant – du fattas mig.
104You will never walk alone.

Inget ger resultat.

Nä, det där blodprovet gav ju inga utslag alls.. Hon reagerade inte på något av allt som testades.
Så vi ställde henne på en fodereliminering. Vi är inne på vecka 7 av 8 och vi märker ingen skillnad alls. Om en vecka ska vi börja provocera med ”vanligt” foder för att se om det visar något – dock tror jag inte det.

För två dagar sedan var vi på Albano och gjorde ett pricktest för att se om det gav nått.. Men icke. Veterinären svor, veterinären som var med som gick under utbildning svor, sköterskan svor, jag svor. Nu har vi testat allt som går att testa mot.. Vi har testat mot skabb genom blodprov, vi har skrapat för demodex, vi har tagit det där omfattande blodprovet, vi har satt henne på fodereliminering och vi har gjort pricktestet. Inget visar något – inget ger resultat.
Så vad gör vi? Hon lider. Hon har behövt gå med tratt inne i veckor, snart månader – för att hon kliar o biter tills hon får stora sår, och slutar ändå inte. Stundtals har hon fått gå med strumpor också för att inte riva sönder sig.

Tassarna går sönder för ingenting alls, springa lös på typ grusvägar/asfalt är inte o tänka på. Sist hon gjorde det slet hon sönder tre av fyra trampdynor. Och än värre var det när det var skare, då slet hon upp ena sporren också.
Och som om inte det vore nog, har hon fått två elaka fukteksem inom loppet av tre veckor som har varit ruskigt svårläkta.

För att inte tala om hur allt detta påverkar henne mentalt/psykiskt. När hon inte står på kortison är hon ingen rolig eller trevlig hund alls. Hon vill inte ha nån nära, varken hund eller människa (förutom dom hon känner och lever med.) Detta leder till utfall och fula beteenden.
Osäkerheten växer, och min roliga, framåt, rätt på utan o tveka hund som alltid gör allt för att vara och jobba med mig – finns inte.

Nu kommer hon stå på kortison ett bra tag, hon ska få bli äldre och sen ska vi ta om alla prover (blodprov och/eller pricktest beroende på om/vad det visar).
Och jag har sagt det förut, men jag säger det igen..
Tänk att en så dålig och hemsk medicin – kan göra sånna underverk.

Senaste dagarna har hon stått på absoluta maxdosen kortison (30mg Prednisolon) och jag har fått tillbaka min hund. Hon har pussat på, hälsat på och lekt med barn (något som inte finns på världskartan utan kortison, då ska dom dö). Hon går glatt förbi andra hundar och vill gärna fram och hälsa – inte bråka, som innan.
Och det viktigaste och det som väger tyngs för mig – hon vill jobba med mig, hon söker hela tiden kontakt och bekräftelse och vill hitta på saker med mig, inte bara hålla sig för sig själv.

Nu får tiden utvisa hur framtiden blir, i värsta fall får hon stå på kortison resten av livet (så länge kroppen orkar), huvudsaken är att hon ska få må bra – och det gör hon med kortison.

Kastrerad & HD/ED röntgen.

En månad sedan sista inlägget..
Och som många av er vet (via ansiktsboken) så slutade Segras livmoderinflammation med en akut operation.. Så nu är lilla loppan kastrerad o vi slipper det där eländet (plus löp o annat) för gott.
Operationen i sig gick (såklart, med våran jävla otur) inte helt smärtfritt den heller. Det var mer inflammerat än vad dom trodde, och hon blödde mer än vad dom ska göra.. Så snittet blev betydligt större än vid en vanlig kastrering. Hon fick ett snitt på 20-25cm, alltså längs hela magen.
Det tog tid o läka, och inte heller det gick som det skulle.. (såklart, det är ju oss vi pratar om). Segra fick en reaktion på stygnen som gjorde att allt såret såg fult ut o läkte fruktansvärt långsamt. Men så fort stygnen togs så läkte allt ihop på bara ett par dagar.

Dessa komplikationer gjorde att Segra låg i strikt vila i lite över 3 veckor. Och det har varit ett rent helvete, för alla – inte minst Segra.
Och för någon som är van att vara ute o springa minst 2 timmar varje dag (korta promenixer inte inräknat) så gjorde det ju att hon snabbt blev jätteslapp i kroppen o helt knäpp i huvudet.

Nu är vi i alla fall på god väg tillbaka, men jag är lite smånervös efter kastreringen. Antingen så har det med den o göra, eller med kortisonet.. Men hon har fått rätt svårt o hålla sig.. Och bara senaste veckan har det hållt på o hända 2 olyckor inne..
Men det får jag höra med veterinären om i övermorgon.. För då är det dags för liten att bli stor, på riktigt – hon ska HD/ED röntgas.

Jag tror tyvärr inte att hon kommer gå fri, är livrädd för att alla sjukdommar o knas hon varit igenom under första året har satt sina spår – inte minst hennes FCP som liten.. Men det återstår att se helt enkelt..

Lite träning mellan allt har vi hunnit med i alla fall.. Eller träning o träning, hon har fått traska lite fot..🙂

Grattis lilla skräpet! ♥

Idag, för ett år sen fick jag ett mms av Mona, som skrev att valparna hade kommit och på bilden var den ”ljusrosa” valpen. Valpen som skulle fånga mitt hjärta vid första ögonkastet. Lilla ”ljusrosa” var även den valpen som stod ut mest i kullen, för hon var den absolut värsta. Hon var vildast, skälligast, bitigast o mest galen – och hon var självklar för mig.

Lilla ”ljusrosa” – blev Segra.

Lilla Segra, som haft det värsta tänkbara första år en hund kan ha. Hon har lurat döden X antal gånger och fått motgång efter motgång, sjukdom efter sjukdom kastad på sig. Men vi har klarat det, tillsammans.

Det här året har inte varit en dans på rosor. Det har bokstavligt talat varit blod, svett och en himla massa tårar. Men idag står vi här, starkare än någonsin tillsammans. Vi har fått en relation som är tajtare än något jag någonsin upplevt tidigare, tillsammans är vi en.
Hon må fortfarande vara jobbig. Hon drar lite i kopplet, hon har åsikter och drifter. Hon skäller, och har lätt att ta till munnen. Men hon är det bästa och finaste jag har, och jag skulle inte byta nått av det jag skrivit, mot allt i världen – för varenda liten del av henne är så obeskrivligt älskad.

Grattis på 1 års dagen älskade lilla skräpet – jag älskar dig!❤

Lilla skräpet.

Mobilblogg – När du inte trodde att det kunde bli värre..

Ja, när du inte trodde att det kunde bli värre.. Blir det såklart det.
Inte nog med att Segra gick av sin kortisonkur för ett par dagar sen, o därmed kliat upp sår i öronen, tassarna, benen o ljumskarna igen.. Så har hon åkt på en elak livmoderinflammation.

Upptäckte flytningar för två dagar sen, igår va hon flåsig, lite pipig o inte helt hundra. Ringde vet. som inte hade en tid så långt ögat nådde.
Ringde imorse igen, fortfarande inga tider. Men eftersom hon börjat dricka kopiösa mängder vatten o därmed kissade betydligt mer – ville jag kolla upp det innan helgen. Att hon låg en halv grad över det normala i temp och fortfarande var flåsig o pipig, gjorde mig bara mer säker.

Tur var det att jag lyssnade på magkänslan.. Och inte på dom där 50% av folk som tyckte jag skulle ha is i magen o vänta ut henne. Så jag åkte in på en akuttid..

Väl inne hos vet. så lägger sig Segra ner i väntrummet – tyst. Bakom henne satt två hundar, och runt oss satt tre katter, något som i vanliga fall skulle fått henne att löpa amok. Men hon låg där så snällt, helt tyst.

Väl inne så får vi ”vår” vanliga vet. som tur va, som känner Segra – och hon ser ju att hon inte riktigt är sig själv.
Vi ultraljudar o tar blodprov. På ultraljudet ser vi direkt att livmodern är förstorad (den ska va 0.5cm, Segras va över 2cm) och att ”allt annat” där inne va lite svullet o inte såg så bra ut.
Så nu ska hon få en dunderkur antibiotika, och hjälper det inte inom ett par dagar blir det kastrering.
Får hon mer feber eller blir värre får vi åka in igen o då blir det ju en akut op.

För Segras skull i framtiden, ”hoppas” jag att det här slutar med en kastrering. För det kommer bara göra henne gott i alla avseenden. Både med det här, som med nästan all säkerhet annars kommer komma tillbaka och även att klådan ofta blir bättre i och med en kastrering.

Och eftersom hon blir 1 år imorn, så fick hon välja ett nytt gosedjur hos vet. Och det blev en lurvig söt kamel som fick följa med mitt sjuka lilla hjärta hem..

20130208-181804.jpg

Att se det du inte vill se..

163 (2)

Några av er som läser här, har hängt med ett tag och vet att jag har haft flera (sjuka) hundar innan Segra.
Tre av dom har fått somna in pga en sak – allergi.

Allergi är något jag är livrädd för, jag hatar det och önskar inte ens min värsta fiende – en hund med allergi. För det är ett levande helvete för alla inblandade, inte minst hunden. Det kan alla med en allergihund nog intyga.

När Segra kom till mig, åt hon Royal Canin’s valpfoder. Något som inte fungerade, då hon var lös i magen o kliade sig lite mer än en valp ska göra. Jag har inte en enda bra erfarenhet av Royal, så jag bytte foder ganska direkt till det norska fodret Appetitt, som hon stod på fram tills hon va 5-6 månader. Det fungerade perfekt o alla ”problem” försvann.

När hon sen blev 5-6 månader började hon bli lite knasig i magen, och började klia sig om hon fick i sig saker med för mycket spannmål, vanligt hundgodis, leversnittar osv. Men även en allmän klåda som var mer än det ”normala”.
Jag bytte då foder till Pro Plan Sensitive, lax och ris. Problemen försvann igen för ett tag, hon kliade sig fortfarande lite mer än vanligt, men absolut inte så att det var ett problem.

Hon har fungerat bra på Pro Plan, problemet med att magen rasade så fort hon åt nått annat än sitt foder avtog sakta men säkert, men klådan kvarstod och började nu bli allt värre, så pass att det blev jobbigt för henne.

Hon va torr o mjällig i pälsen o jag gav henne all världens olika tillskott för att hjälpa just detta. Utan resultat, hon blev bara värre o värre.
Vi bytte till färskfoder (Vom og hundemat), ingen skillnad förutom att magen rasade.
Klådan kvarstod och eskalerade i takt med att hon blev äldre.
När hon va 9-10 blev hon ju akut jättesjuk och låg och svävade mellan liv och död i ett dygn. Efter det behandlades hon mot loppor, löss o andra parasiter med Stronghold,
för att utesluta att det skulle kunna vara en allergisk reaktion mot något såndant.

250Det gav inget resultat. Det gick ytterligare några veckor och klådan ökade. Jag bokade en ny veterinärtid för att ta ett blodprov för att utesluta skabb, då hon nu även börjat tappa onormalt mycket päls, naggade sig så hon blev nästintill pälslös på höfterna/innerlåren och kliade sig så att hon fick sår lite här och var. Värst var öronen, som hon hade rivit upp sår i, och på öronlapparna.
Provsvaret kom för ca två veckor sedan. Inga antikroppar som kunde tyda på skabb fanns i blodet. Ett skabb/parasitangrepp kunde vi nu helt utesluta.

Nu kan jag inte blunda längre, jag kan inte trycka bort att jag under hela den här resan har sett det jag inte vill se – men blundat. Jag ser allt jag sett med dom tidigare allergihundarna, men hela tiden tryckt bort dom tankarna och liksom ”hittat på anledningar” till varför hon kliar sig och mår dåligt – just för att slippa inse att jag nu har fått min fjärde allergihund.

Så vad gör man? Jo, man bryter ihop. Öppnar ögonen, går igenom hunden ordentligt, tittar noga på alla sår, pluppar och utslag hon har – och gråter. Gråter massor, och inser.
Inga fler anledningar, inga fler ursäkter. Jag har fått min fjärde allergihund.
Det har blivit så som det absolut inte skulle bli.
I onsdags var vi hos ”min” allergivet. och tog det där svindyra blodprovet som testar för all luftburen allergi, kvalster, pollen osv. Svaret får vi inom 2-4 veckor. Fram tills dess ska hon stå på kortison så att kroppen får en chans att läka ihop allting.

168Hur vi kommer att gå vidare nu när svaret på blodprovet kommer, vet jag inte – oberoende av vad det visar.
Det är många frågetecken och min största rädsla nu är att blodprovet inte ska visa något, så vi måste fortsätta leta efter en orsak till den fruktansvärda klådan.

Det fysiska ”lidandet” är bara en del av hela den här historien.
I och med att hon mått rätt kasst, så har vi fått X antal ”problem beteenden”. Framför allt har vi tampats med en utfallsproblematik mot det mesta, hundar, människor, barn.

Segra är en gudasnäll hund, och skulle aldrig göra en fluga förnär.
Men hon besitter även en helt del skärpa, tillsammans med en dominans och en viss osäkerhet. En farlig blandning av ”drifter”.
Och att gång på gång få ”vinst” i sina utfall, genom att folk backar och flyttar på sig, barn springer iväg (och därmed triggar jakten igång) och hundar skäller tillbaka – så tänker jag inte sticka under stolen med att var och varannan promenad kom jag in gråtande.
Vad ska jag göra med det här monstret jag fått i kopplet?

När vi satte in kortisonet, fick för första gången på flera månader se min glada hund igen. Jag gick för första gången på flera månader en promenad med en hund som glatt ville hälsa på folk och hundar och som valde Mig framför allt annat vi mötte (inklusive en hare, ja.. en HARE). Lycka, ren och skär lycka!

Hur som helst, så är det här inlägget vår början på vår helvetes resa, mot ett svar och en lösning på det här.. Det kommer inte bli lätt, många tårar kommer att fällas, många uppgivna skratt kommer det att bli. Jag vet det, jag har varit med förut.
Jag är endå på något vis ”glad” över att det här inte är min första allergihund, för jag vet vad som väntar nu. Jag vet vad som behöver göras, kommer göras och hur jag på bästa sätt kan och kommer underlätta för Segra.
Men vi kommer fixa även det här, har vi klarat oss igenom allt som vi gått igenom det här första året i hennes liv – så kommer vi klara även detta.

För tillsammans är vi EN.

125